Hem
Föreningsmeddelande, årsredovisning, stadgar och handbok
Planritning
Energideklaration
Skadedjur
Hitta hit
50-tal på Finbagarvägen
Radhus i bild
Arkitekterna: Ancker, Gate och Lindegren
K-märkning
Finbagarvägen i litteraturen
Om Sköndal
Logga in


I sin bok "Vägarna till Afrika" skriver Per Wästberg om Finbagarvägen.

Sidan 109: Ett år i Stockholm.

Sommaren 1956 flyttade vi till Sköndal, en förort som egentligen ville leka landet, nyinrättad som den var söder om Skogskyrkogårdens militäriska tallskog. Gatorna hade namn som Smörbrödsvägen och Mazarinvägen. Ändå låg närmaste bageri vid Måndagsvägen i ökända Hökarängen. En ung ingenjörsfamilj skulle flytta till Vancouver i all hast och sålde radhuset på Finbagarvägen 59 för sjuttontusen kronor med modern inredning: soffbord i teak, läderlappsfåtölj, Stringhyllor, matsalsstolar från Malmstens.

I denna prydliga hemtrevnad beskylldes jag av grannarna för att låta ogräsfrön i västvinden flyga över till dem; jag syntes sällan skramla i mitt trädgårdsskjul. Flickan som sålde vykort till förmån för handikappade konstaterade med tidens språkbruk; "Farbror är sjuk." Buskapet spreds: här var en yngre man som tillbragte arbetstiden hemma, uppenbart drabbad av en namnlös åkomma. Trädgården blossade upp och förmultnade under sensommar och höst och jag kände mig allt mer ifrågasatt. En annan avvikare hade monterat en skrotskulptur på gräsmattan. Föreningen sammanträdde och fastlog att konstverket påminde om ett bilvrak; ägaren tvingades placera det inomhus.

På Valborg dansade man kring bålet, höll rimmade tal till Sköna maj, lyssnade till kyrkosångare Malte Rondins kvartett och grillade biffrader så att röken spred sig över Formbrödsvägen och Pepparkaksgränd. Jag kände mig utanför och längtade in till stan.

Tussilago och blåsippor grodde längs de lertäkter där Farsta höll på att växa fram. I området ledde uråldriga vägar ned mot Drevviken, där man kunde fiska mört i dyigt vatten. Detta fulländade radhusområde rymde dock inte den fullkomliga lyckan.

Den gode författaren trivdes tydligen inte så bra på Finbagarvägen. Tur då att vi som bor här nu trivs desto bättre. En intressant detalj är att han skriver "att röken spred sig över Formbrödsvägen och Pepparkaksgränd."
1956 var det ännu långt kvar till att Pepparkaksgränd, beläget bakom Sandåkraskolan skulle byggas. Jag började i skolan där 1968 och då fanns bara de två numera rivna gula barackerna där fotbolls-föreningen huserat i mer än tio år. Där Pepparkaksgränd går idag låg ett ensamt rött övergivet hus som vi brukade kasta snöboll på.

Kyrkosångare Malte Rondins son Mats är en av områdets stora söner.

 Ola Simonsson

Uppdaterat 2018-01-22
Utskriftsvänlig sida
styrelsen@finbagarvagen.se
Provided by Webforum